Ett hej.
Hej, nu är jag hemma och har varit det i ungefär två veckor. Dessa två veckor har mest handlat om att landa ordentligt och att uppskatta att jag befinner mig i samma land som mina nära och kära.
Detta blir ett rätt så oambitiöst inlägg med oredigerade bilder, mest för att komma ikapp lite. Vi börjar med den sista dagen i Wien. Vi var ett gäng som gick på ett avskedsevent och drack en himla massa vin precis intill en vinodling.
Såhär fint var det och jag blev ledsen där jag satt på ett så fint ställe med så många fina människor omkring mig som jag sedan skulle behöva säga hejdå till. När vi konsumerat några kannor vin sjöng vi till Mamma Mia på en buss och dansade på ett trångt dansgolv. Efter en massa kramande lade jag mig med vemod i kroppen och sov i mitt lilla studentrum en sista natt.
Jag kom hem till Sverige igen lagom till midsommar. Ett bra välkomnande tycker jag. Vi firade i Eriks hus i Skåne och gjorde kransar till hela sällskapet. Sedan spelade vi kubb och andra spel, åt en stor midsommarmiddag, sjöng snapsvisor och satt ute hela kvällen. Trots att jag redan hade börjat sakna vännerna jag sagt hejdå till någon dag tidigare, så var det så himla fint att få umgås villkorslöst med mitt gäng igen.
Några dagar senare var jag på Ullevi igen, den här gången för att se Bruce Springsteen. Det var verkligen på tiden att jag såg honom live och jag blev imponerad.
Jag har också fått somna i en favoritpersons famn med detta utanför fönstret.
Och göra frukostar/bruncher med honom på hans balkong.
En dag gick vi på spelning där ↑ efter en sushi-middag. Det hade ösregnat på dagen, men så sprack det upp och vi kunde sitta på gräset och låta solen värma våra ryggar medan vi åt drink-glassar och lyssnade på bra musik.
Och så ännu en till brunch. Vi är världsbäst på brunch.
Dett känns bra att vara hemma och jag kan nog säga att jag lyckats landa i att vara tillbaka. En del av mig kommer nog alltid tillhöra Wien, men oj vad jag har saknat detta.
